onsdag 10 april 2013

Ska vi kunna rösta via internet i framtiden?


Nästa vecka presenterar vallagskommittén sitt förslag om e-röstning. Det finns mycket nyfikenhet kring detta och därför ägnade jag en del av min tid idag i riksdagsdebatten om vallagsfrågor just till att tala e-röstning.

E-röstning har flera fördelar. Fungerar det väl kan det förenkla för medborgare att utöva sina demokratiska rättigheter, sammanräkningen av rösterna kan gå snabbare och på sikt kan  kostnaderna för val minska. För vissa grupper kan e-röstning vara särskilt värdefullt. Exempelvis kan datorer hjälpa personer med funktionsnedsättning att rösta och behålla valhemligheten och personer i utlandet skulle enklare kunna rösta om det var möjligt att göra det över Internet.

Jag står bakom att vi i Sverige ska genomföra försök med elektronisk röstning. Samtidigt är det mycket viktigt att försöken är väl förberedda. Försöken bör, för att vara riktigt relevanta, ske inom ramen för de ordinarie valen och måste vara lika tillförlitliga som att rösta med valsedlar. Entusiasmen för de fördelar som e-röstningen innebär får inte leda till att vi gör avkall på den grundläggande principen om fria och hemliga val. En person som röstar elektroniskt måste vara säker på att rösten förblir anonym, att den inte kan ändras på vägen till räkningen (dvs skydd för avlyssning och hackers), att det går att kontrollera att rösten mottagits och att det finns garantier för oberoende insyn i röstsammanräkningen. Väljaren måste uppleva att valet gjorts fritt och utan otillbörlig påverkan. Att rösta elektronisk innehåller alltså fler aspekter än att göra en banktransaktion eller deklarera över nätet. En viktig skillnad är just att den som trycker på sändknappen i e-röstning ska vara anonym. Samtidigt måste det gå att säkerställa att den personen bara röstar en gång och att rösten verkligen räknas. Vid en banktransaktion är ju poängen att både den som betalar och mottar ska kunna kontrollera i efterhand att det blivit rätt.

Det finns ett antal länder som med mindre eller större framgång genomfört elektroniska val. I Norge har det gjorts försök i tio kommuner med val till kommunstyrelse och fylketingsval. I slutet av denna månad ska stortinget ta beslut om de ska gå vidare med e-röstningsförsök också till det nationella parlamentet. Vi i Sverige ska dra lärdom av den e-röstning som genomförts i andra länder och noggrant studera forskning på området.

E-röstning har fördelar men det har också under kommitténs arbete visat sig finnas rätt komplexa utmaningar som måste få lösningar. På onsdag 17/4 får statsrådet Betarice Ask ta emot vallagskommitténs slutbetänkande och det blir pressträff. Håll utkik!

 KGE

 

fredag 5 april 2013

Besök på US om rehabilitering av hjärnskador


Vid årsskiftet presenterade Socialstyrelsen en rapport som visar att patienter med traumatisk hjärnskada får olika rehabilitering beroende på vilket landsting de vänder sig till. Att vården inte är jämlik är olyckligt eftersom rätt vård kan vara helt avgörande för en persons möjlighet att klara vardagslivet och kanske också komma tillbaka till arbetslivet efter en hjärnskada.

I Sverige saknas exakta siffror på antalet som drabbas, men år 2011 vårdades omkring 10 400 personer i slutenvården för en traumatisk hjärnskada. Idag överlever allt fler en traumatisk hjärnskada. Det har ökat behovet av en väl fungerande hjärnskaderehabilitering. Bredden av konsekvenser efter en hjärnskada är stort. De svåraste fallen kan vara patienter som har låg sannolikhet att vakna ur koma till personer som med stimulans kan fortsätta att jobba på sin arbetsplats. En traumatisk hjärnskada uppkommer av olycksfall eller våld. Hjärnskador kan uppstå av olika anledningar, exempelvis vid stroke.

Landstingsrådet Anita Jernberger och jag träffade i veckan personal och patienter vid hjärnskaderehabiliteringen i Linköping som har 16 slutenvårdsplatser. Här jobbar personal med olika kompetenser i team för att ge patienten bästa möjlighet till rehabilitering. Hjärnskador kan påverka många funktioner, såsom rörelseförmåga, möjlighet att kommunicera och känslolivet. För att bemöta dessa behov behövs förutom läkare och sjuksköterskor också sjukgymnaster, logopeder, kuratorer.

Idag finns ett klart större behov av vård än vad det finns resurser. Troligen kommer vårdbehovet att öka med tanke på att befolkningen blir äldre. Personalen måste hela tiden göra noggranna bedömningar av vem som ska få del av deras resurser. Vilka kan bäst tillgodogöra sig deras vård? Vem kan inte vara någon annanstans? Vilken patientgrupp ska man satsa på? En vidare fråga för politiker och oss medborgare är att bestämma vilken ambitionsnivå samhället ska ha för livskvalitén för personer med hjärnskada. Personer med hjärnskada kan länge behöva träning och stöd – i vissa fall hela livet. Personalen berättade att det nu är påtagligt att ambitionsnivån är sjunkande, särskilt när det gäller möjlighet till personlig assistans. Missbruket av assistansersättning har varit skadligt för de grupper som verkligen behöver denna hjälp.

Våra diskussioner kom också att handla om att det finns utmaningar i att samordna ansvar mellan landstingsvård och det stöd som ges av kommuner, t.ex. vad gäller boendet. Övergången från att ha varit på sjukhus till att bo själv kan ibland vara tuff. Nu görs dessutom en reform i Östergötland, liksom i flera län, där kommunerna tar över hemsjukvården. Hur ska landstingets kompetens då finnas med? Kan en ambulerande buss som åker hem till patienter med special-rehabiliterings-team vara en lösning? 

I hjärnskaderehabilitering är personalens kompetens oftast viktigare än teknologisk utveckling. Vi fick dock se en teknisk lösning som betyder mycket för vissa patienter – möjligheten att kunna kommunicera med omvärlden genom ögonstyrning. Personer som saknar möjlighet till tal kan genom ögonrörelser få en röst att kunna prata själva. Tidigare har de varit hänvisade till att personer fått ställa frågor som de kunnat besvara genom rörelser. Nu kan de själva bilda meningar och ta initiativ med dators hjälp.

Att arbeta med personer med svåra hjärnskador är krävande. Personalen sa att på avdelningen finns utrymme för både skratt och gråt. Tålamod är en nödvändig förmåga. Ibland finns riktiga glädjestunder och som exempel berättade personalen om en person som varit förlamad i halva kroppen som kom tillbaka på besök och kunde gå själv. För att fler ska få möjlighet till god rehabilitering får Socialstyrelsens rapport inte bli liggande i en byrålåda.
 
KGE

På bilden från vänster: jag, Anita Jernberger, landstingsråd, och Wolfram Antepohl, verksamhetschef för rehabiliteringsmedicinska kliniken vid US.