Besök på US om rehabilitering av hjärnskador

Vid årsskiftet presenterade Socialstyrelsen en rapport som visar att patienter med traumatisk hjärnskada får olika rehabilitering beroende på vilket landsting de vänder sig till. Att vården inte är jämlik är olyckligt eftersom rätt vård kan vara helt avgörande för en persons möjlighet att klara vardagslivet och kanske också komma tillbaka till arbetslivet efter en hjärnskada.

I Sverige saknas exakta siffror på antalet som drabbas, men år 2011 vårdades omkring 10 400 personer i slutenvården för en traumatisk hjärnskada. Idag överlever allt fler en traumatisk hjärnskada. Det har ökat behovet av en väl fungerande hjärnskaderehabilitering. Bredden av konsekvenser efter en hjärnskada är stort. De svåraste fallen kan vara patienter som har låg sannolikhet att vakna ur koma till personer som med stimulans kan fortsätta att jobba på sin arbetsplats. En traumatisk hjärnskada uppkommer av olycksfall eller våld. Hjärnskador kan uppstå av olika anledningar, exempelvis vid stroke.

Landstingsrådet Anita Jernberger och jag träffade i veckan personal och patienter vid hjärnskaderehabiliteringen i Linköping som har 16 slutenvårdsplatser. Här jobbar personal med olika kompetenser i team för att ge patienten bästa möjlighet till rehabilitering. Hjärnskador kan påverka många funktioner, såsom rörelseförmåga, möjlighet att kommunicera och känslolivet. För att bemöta dessa behov behövs förutom läkare och sjuksköterskor också sjukgymnaster, logopeder, kuratorer.

Idag finns ett klart större behov av vård än vad det finns resurser. Troligen kommer vårdbehovet att öka med tanke på att befolkningen blir äldre. Personalen måste hela tiden göra noggranna bedömningar av vem som ska få del av deras resurser. Vilka kan bäst tillgodogöra sig deras vård? Vem kan inte vara någon annanstans? Vilken patientgrupp ska man satsa på? En vidare fråga för politiker och oss medborgare är att bestämma vilken ambitionsnivå samhället ska ha för livskvalitén för personer med hjärnskada. Personer med hjärnskada kan länge behöva träning och stöd – i vissa fall hela livet. Personalen berättade att det nu är påtagligt att ambitionsnivån är sjunkande, särskilt när det gäller möjlighet till personlig assistans. Missbruket av assistansersättning har varit skadligt för de grupper som verkligen behöver denna hjälp.

Våra diskussioner kom också att handla om att det finns utmaningar i att samordna ansvar mellan landstingsvård och det stöd som ges av kommuner, t.ex. vad gäller boendet. Övergången från att ha varit på sjukhus till att bo själv kan ibland vara tuff. Nu görs dessutom en reform i Östergötland, liksom i flera län, där kommunerna tar över hemsjukvården. Hur ska landstingets kompetens då finnas med? Kan en ambulerande buss som åker hem till patienter med special-rehabiliterings-team vara en lösning? 

I hjärnskaderehabilitering är personalens kompetens oftast viktigare än teknologisk utveckling. Vi fick dock se en teknisk lösning som betyder mycket för vissa patienter – möjligheten att kunna kommunicera med omvärlden genom ögonstyrning. Personer som saknar möjlighet till tal kan genom ögonrörelser få en röst att kunna prata själva. Tidigare har de varit hänvisade till att personer fått ställa frågor som de kunnat besvara genom rörelser. Nu kan de själva bilda meningar och ta initiativ med dators hjälp.

Att arbeta med personer med svåra hjärnskador är krävande. Personalen sa att på avdelningen finns utrymme för både skratt och gråt. Tålamod är en nödvändig förmåga. Ibland finns riktiga glädjestunder och som exempel berättade personalen om en person som varit förlamad i halva kroppen som kom tillbaka på besök och kunde gå själv. För att fler ska få möjlighet till god rehabilitering får Socialstyrelsens rapport inte bli liggande i en byrålåda.

 

KGE

På bilden från vänster: jag, Anita Jernberger, landstingsråd, och Wolfram Antepohl, verksamhetschef för rehabiliteringsmedicinska kliniken vid US.